Kapitel 3.

Tjo och tjim i Bålsta Folkpark och på Kalmarsands Festplats.

Dans och nöje har i alla tider hört till människans liv. Om vi går tillbaka 100 år i tiden så fanns ej fria lördagar och ingen bestämd arbetstid. Arbetet på åker och äng, i hus och ladugård, började vid solens uppgång och slutade vid dess nedgång.

Men när lördagskvällen kom blev det allmän tvättning - flickorna tog på sig fina kläder och gjorde sig paranta, pojkarna gjorde likadant, men dom styrkte sig dessutom med en tår ur flaskan! Detta för att dom skulle våga bjuda upp den flicka som varit i tankarna under veckans slit. Gustaf Fröding skrev en visa som heter "Det var dans bort i vägen". Det visar att samlingspunkterna för ungdomen då för tiden var vägkorsningar, logar och liknande, men tissel och tassel i buskar och snår fanns också med. Likaså ett slagsmål, som oftast rörde sig om en flicka.

När vi kommit en bit in på 1900-talet började dansen ta ordnade former. Dansbanor och bygdegårdar började växa upp.

Här i Bålsta-trakten fanns dansbanor i Bålsta, Varpsund, Ekolsund, Håtuna, Bro och Kalmarsand. Så det gavs tillfällen till att göra bekantskaper. Man får skilja på två typer av dansbanor - en, som var ägd av en Folkets Hus-förening, kallades folkpark, som tex Bålsta folkpark (eller som den kallades i folkmun: Västerhagen).

Den andra kallades festplats, som nu var fallet med Kalmarsand. Då inga eller blygsamma bidrag kom till föreningslivet, måste de för att klara ekonomin hyra dansbanan över en lördag-söndag. Så blev det idrottsfest, skyttefest, mm.

En dansbanas eller festplats utrustning varierade något, men en del var lika: dansbana med musik, skjutbana, tombola och servering. Och så ett skjul där man fick köpa dansbiljetter, 10 öre per dans. Entrebiljett 50 öre på lördagen, det var i regel uppträdande då, på söndagen 25 öre. Två ordningsvakter fanns alltid på plats, om det skulle bli något bråk. Men jag minns en gång då det var lugnt och fridfullt på festplatsen, inget ingripande från ordningsmakten hade behövts. Då började ordningsvakterna själva att fajtas så att mössorna trillade i buskarna.

En gång var det en person som var bråkig, polisen skulle ta hand om honom, det blev lite brottning, varvid denne person bet polisen i benet så att blodvite uppstod!

Parkeringsytan behövde ej vara så stor på den tiden. Det var mest cyklar som användes, bara någon enstaka bil, och det gick faktiskt bra att skjutsa hem flickan på pakethållaren!

Nu ska jag berätta om en speciell fest, som jag var orsaken till. Året var 1947. Jag var på fest i Västra Ryd, där Jularbo-kvartetten spelade. I pausen talade jag med Carl Jularbo och undrade om han kunde spela i Bålsta! Det ville han gärna men han var inte ledig någon lördag, däremot en onsdag. (Nu har jag glömt en sak: jag var kassör i en fackförening.) Det skulle bestämmas fort med Jularbo-Calle. Jag såg en chans att stärka vår ekonomi. Kassan bestod av 115 kr. Musiken skulle ha 800 kr, hyra mm tillkom. Summa utgifter ca 2.000 kr. Genom att det var bråttom kunde ej extra möte sammankallas, utan styrelsen träffades och jag lyckades övertala dem. Festen skulle gå av stapeln den 29 juli 1947.

Nu är att märka, att Uppsala läns landsbygd ej hade offentlig dans på en onsdag-kväll, och när jag ansökte om tillstånd hos landsfiskalen så fick jag blankt nej. Men jag gick till länsstyrelsen i Uppsala, där gick det bättre. Jag fick ja! Men jag skulle ha tre ordningsvakter i stället för de vanliga två.

Så blev det dags att köpa in tombola, läskedrycker, kaffe och bullar, mm. Veckan före festen var vi runt och affischerade och i EnköpingsPosten satte vi in en stor annons: "Jularbo-Calle kommer till Bålsta". Kom i håg att kassan innehöll 115 kr. Enligt min åsikt var det bara vädret som kunde sätta en käpp i hjulet, så jag tog en regnförsäkring för 110 kr.

Dagen kom med sol och värme. På eftermiddagen var jag ledig från arbetet, det var så mycket som skulle ordnas. Ju längre det led mot kvällen kom medlemmarna. En kom fram till mig och var så arg, han sa bl a att jag inte var klok, jag skulle vara på sinnessjukhus! Hela föreningen skulle gå ikull, osv. Jag svarade: "Vänta tills det är slut, så får du se!" Festen skulle börja klockan åtta, men redan halv åtta var det så mycket folk inne att festen var räddad! Det kom bussar ifrån Västmanland, Enköping, Örsundsbro, mm. Och så all lokalbefolkning, gubbar och gummor, som inte haft finkläderna på se'n konfirmationen, kom för att roa sig. Till och med prästen i Kalmar kom med fru och barn.

Dock uppstod ett problem: allt tog ju slut! Jag länsade Bålstas affärer på läsk, kaffe, mm. När musiken tystnat och publiken gått hem, var det redovisning av alla kassor till mig, och det blev många kronor. Då kom samme person fram till mig, som fem timmar tidigare hotat med sinnessjukhus - men nu lät det annorlunda! Nu var jag så bra att jag skulle sitta på guldstol i himlen!

Det gick även då fort att byta plats!

Sedn alla utgifter var betalda, blev det en rätt så stor nettobehållning kvar. Bestämmelserna var då sådana att hela behållningen ej fick läggas i kassan, utan en viss del skulle komma medlemmarna till godo. Därför hyrde jag en buss och bjöd medlemmarna med fruar på resa till Furuvik, Gävle.

Det var berättelsen om Jularbo-festen.

I slutet av 30-talet kom så Kalmarsands festplats till.

Denna festplats var modernare än övriga platser - där var en stor dansbana, skjut-bana, servering, mm. En minigolfbana var också anlagd där. Musikkapellen var alltid bra, sk Stockholms-musik, och varje lördag var det fina uppträdanden. Ofta kom det båtar med folk från Stockholm.

Kalmarsandsbadet var en stor samlingspunkt. På den tiden fanns det två camping-platser - det nedre och det övre badet. Det lönade sig inte att ordna dans i Bålsta folkpark, ty det kom bara en hundra personer. Var det dans i Kalmarsand så kom det tusen.

Dansbanan i Kalmarsand gick sitt öde till mötes i början av 40-talet. Bostäder växte upp, folk tyckte det blev störande och protestlistor kom igång - dansbanan stängdes!

Först tänkte jag bara berätta om dansbanorna i Bålsta och Kalmarsand, men när jag satt och skrev detta, så kom tidningen och berättade om en sak, som jag tycker är tråkig: Kalmarsandsbadet skall bebyggas!

Bad och camping har funnits där så länge jag kan minnas. Jag skulle tro att campingplatsen med serveringen kom till i början på 20-talet. Den första ägaren som jag kommer ihåg hette fru Lindby.

Fru Lindby lär ha byggt upp den första kiosken, som sedermera blivit tillbyggd flera gånger, men hennes byggnad finns ännu kvar. (men inte efter 1995. sätt:s anm.) Där fanns också en skjutbana för luftgevär. Fyra olika ägare har sedan drivit serveringen.

Som jag skrev förut fanns det två bad, det övre och det nedre. Det övre badet låg strax hitom järnvägsövergången vid Thoresta, det nedre är det nuvarande. I Thorestabacken låg det en anhalt där tågen stannade, och likaså fanns Kalmarsands station, som låg där viadukten över Kalmarleden går. Kalmarsand var ju vida känt. Om folk frågade var man bodde och man svarade "Bålsta", så visste inte många var det låg. Men sa man att det låg bortom Kalmarsand, så kände alla till det.

Jag skrev att det fanns många tält och campare. Vi ortspojkar brukade hålla utkik efter tält med damcyklar utanför, då såg det ju lovande ut. Men ännu bättre var det om det kom ett par unga trötta flickor med tält och cyklar! Hjälpte man dom då att resa tältet så förenade man nytta med nöje.

Kalmarsandsbadet har i många år varit en ungdomens samlingspunkt och en avkoppling ifrån vardagens slit. Att det nu i moderna tider heter boutique och shop får man väl godta, likaså popmusiken.

Om husvagnarna vill jag säga det, att det ser kanske litet stökigt ut, men vad skönt det skall vara att komma ifrån stadens rök och damm till Kalmarsands härliga natur.

Husvagnar och popmusik föredrar jag framför konferenshotell och bostäder, asfalt och betong!

Jag skulle bara skriva om dans och glädje, men så kom det som vanligt lite malört i bägaren, och så kom Kalmarsandsbadet med.

Men när jag tänker tillbaka på Bålsta Folkpark, Kalmarsands festplats och Kalmarsandsbadet, så var det roligt!